Gubben lycklig

 1981 när jag var alldeles liten och ny hade Hemmets veckotidning en serie stickmönster på olika gubbar. Gubben Glufs-Glufs, Gubben Kramig, Gubben Nyfiken och Gubben Lycklig. Så min mamma stickade en röd Gubben Lycklig med svarta fötter åt den lilla lilla Lillemor. Tydligen ska det även ha existerat en Gubben Nyfiken, den gröne med lång näsa, men han bleven så ful gubbe att mamma helt enkelt avvecklade honom så snart hon med gott samvete kunde göra det.

Kan inte komma ihåg att varken jag eller min syster Ingalill som anlände tre år senare lekte med den. När familjens första Bichon Frisé anlände 1995 så åkte Gubben Lycklig fram ur gömmorna och förvandlades till hundleksak. Vilket gjorde honom betydligt mer populär än som barnleksak. Nästa Bichon Frisé, Zolanta, som flyttade in 1997 uppskattade honom ännu mer och har lekt betydligt mer hårdhänt. Men det värsta väntade ännu. 2005 anlände dvärgschnauzern Roger. Först hos mig och sedan till mina föräldrar. Med stora starka tänder och gott om jaktinstinkt och lust till dragkamp där Gubben Lycklig hamnade i mitten.
Som ni ser har Gubben Lycklig fått leva ett hårt liv. Hans leende ser ut att från att se mest förnöjd ut se lite mer sammanbitet leende ut, med garnändar som hänger i mungiporna. Hans ena ben har fått amputeras efter allt för våldsam hundlek. Den högra armen har fått alldeles för många stygn för att räkna dem, i svart akrylgarn till på köpet! Så tror att det är dags att sticka en Gubben Lycklig junior till min systers bebis när den anländer, tvivlar att den 30år gamla versionen klarar av mycket mer lekar.