Uttråkad

"Blir du aldrig uttråkad?" frågade Lars mig när jag i lördags efter en kort paus återigen satte mig i soffan för att fortsätta sticka. Platsen var densamma som alltid och stickningen en standard ett A pulsvärmare i grått dessutom.

"Nej" svarade jag. För sanningen att säga så blir jag väldigt sällan uttråkad. Jag är en sådan person som kan tycka det är roligt att packa massutskick, det finns någon slags ro i monotonin. Och att jag stickar varje dag gör mig inte uttråkad. Det går ju att ta ett nytt mönster, en ny färg eller ett nytt garn. Att upprepa något välbekant som kroppen klarar av att göra utan att hjärnan behöver anstränga sig hela tiden med det ger en trygghet i tillvaron. Där jag alltid kan vända mig till stickningen när rastlöshet, oro eller uttråkning slår till för den finns ju alltid där. Jag har lärt mig att det finns alltid de där extra sekunderna att plocka med sig en stickpåse om man blir tvungen att skjutsa någon till akuten. Att ha en stickning i arbetsväskan ifall det skulle bli en väntan någonstans. Vad är det värsta som kan hända, att jag inte behöver stickningen? Och i så fall är den inte tung att bära. Men väntan utan den kan bli tung.

Do you ever get bored? My boyfriend asked me saturday when I after a small break returned to the couch where I had sat for two hours knitting and picked up my knitting again.
No, very seldom was my answer. I like the repetetive work that knitting is. Doing things that my mind doesn´t have to concentrate on, the body can manage it by itself.