Overlock - teori och verklighet

Jag har en overlocksymaskin här hemma på mitt skrivbord, en Bernina. Eller om man ska vara petig är den väl inte helt och hållet min. Den har 25 år på nacken, mamma köpte den när jag och min syster var små och den är ytterst välanvänd. Massor med kläder, såväl byxor som tröjor till mig och Ingalill och även lite åt mamma och pappa. Troligen tusentals små bomullsskjortor sydda till Röda korsets insamlingar. Gardiner, filtar, väskor, ja allt möjligt.
Häromåret fick den flytta upp till mig då den hade stått oanvänd i flera år. Hurra! Tänkte jag. För en overlock är en alldeles underbar symaskin. Kanske inte den enda symaskin man klarar sig men ett fantastiskt komplement till den vanliga, då den både syr och skär och ger ett väldigt proffsigt resultat.
I teorin. När allting fungerar. När man lyckas trä aset. När man lyckas få alla trådspänningarna (det är fyra stycken) rätt. När man inte vänder ryggen till den för en sekund, för då verkar den av någon anledning tappa allt man använt timmar för att ställa i ordning.
Kan den ha samlat agg mot mänskligheten de år den stod ensam och oanvänd under sitt lilla plastöverdrag? Har någon stött den i golvet utan att våga berätta sanningen? Är det overlockmaskiners komplexa natur? Eller kanske beror det på att den är 25+ och välanvänd, den har rätt att ha en personlighet. Problemet är att denna personlighet och min egen inte verkar passa särskilt bra ihop. Efter ett 3-timmars pass en kväll utan lycka och att jag var nöjd och 45 minuter idag funderar jag på att göra slut. Det borde finnas någon annan som den passar bättre hos. Och själv ger jag mig ut för att dejta och hitta någon ny, och surfar runt, ganska målmedveten, på symaskinssidor. För utvecklingen borde ju gått framåt.