Resestickningar

Nu vet jag äntligen var vägen tar slut! 

Jag bor nämligen inte så långt ifrån E12, och varje gång jag åker hem från Umeå ser jag skyltarna med Mo i Rana. Och tittar man på kartan så verkar det verkligen vara där vägen tar slut. Och vägens slut går det väl inte att undvika att vara nyfiken på?

Nu i veckan har jag faktiskt fått se vägens slut, alltså Mo i Rana. Är med i referensgruppen för en ny textil utställning vid Västerbottens museum och vi var ett gäng som åkte iväg onsdag till lördag till Norge för att påbörja ett textilt samarbete och inspireras av hur de arbetar vid Helgeland museum.

 Varje resa kräver ju sin resestickning! Och den här gången var jag för ovanlighetens skulle inte ensam om att ha en resestickning. Inte för inte är vi en textil referensgrupp! Lite svårt att fota i en bil som kör dock så då flesta bilderna blev suddiga.
Stina hon stickade på en wingspan sjal.

 Karin stickade ett par pulsvärmare. Smickrande nog av ett handspunnet garn hon köpt av mig.

 Kristina virkade mormorsrutor i parti och minut av restgarner. Hon han även med några klackar till en klackmatta.

Och jag fortsatte på mitt famnen full projekt. Alltså att massproducera pulsvärmare med flätor. Bilden är dock lite missvisande då den är tagen innan resan. Nog för att jag tycker att jag stickar fort men inte med en sådan hastighet att jag hann med alla de där.

When I drive home from work I always notice the road signs that says Mo i Rana. And when I look at a map Mo i Rana seems to be the end of the road. Kind of gets the imagination going.
But, this week I finally got to see Mo i Rana! I am a part of a reference group for the building of a permanent textile exhibition at the county museum of Västerbotten. And on wednesday parts of that group went to Mo i Rana and Helgeland museum to start a textile cooperation and to see how they work with their textile heritage. 
And when you go for a long drive you need a good knitting! And this time I weren´t the only one bringing some work with me on the road.