Att inte fästa trådarna så fort någonting är färdigstickat är en sån sak. För stunden verkar det som en jättebra idé, jag slipper ju det tråkiga jobbet. Men efter en vecka när jag sitter där med tio par vantar, som tillsammans bildar en ganska vördnadsbjudande ryamatta, då är det inte riktigt lika roligt. Men kommer jag ihåg det nästa gång jag har möjligheten att välja bort att göra det sista, men ack så nödvändiga jobbet? Näää! Det vore ju alldeles för lätt!Förut hade jag bättre disciplin på mig själv men nu har det gått utför. Jag skyller allt på att jag ser så mycket film nu för tiden! Fästa trådar kräver viss koncentration. När jag stickar behöver jag inte titta särskilt mycket på vad händerna gör - jag kan koncentrera mig på vad som händer på tv. Men när jag fäster trådar...nej det måste övervakas så att inte händerna börjar hitta på några egna små roligheter. Så alltså lägger jag den färdiga vanten i en prydlig(ja ja i en idealisk värld i alla fall) hög på bordet bredvid mig. Och där blir den liggande. Tills filmen är slut. Tills kvällen är slut. Tills veckan är slut. Tills högen av vantar, som nu har växt betydligt, hotar att ramla ner från bordet och min oro för att katten ska få för sig att det är en bra plats att spy på blir allt för stor. Då tar jag itu med arbetet.
Men det kan ju vara rätt trevligt att få lägga undan en större hög med helt färdiga alster, skriva upp att jag har gjort dem(antecknar allt, vill ju ha statistik över vad jag gjort varje år) och börja på att skapa en ny hög.
Idag är en sån dag som jag fäster trådar. Vilket också syns på bilden. Hälften är färdigt, nu ska jag ta mig an den andra halvan...
